but it grows darker with the day

det känns som att jag nått botten men fortsätter falla. allt
ligger i en mörkgrå hinna med svarta skuggor. jag är så imbecill.
jag vet inte var jag ska göra av mina händer, allt skakar och
är ofunktionellt. det är en klump i magen som inte vill försvinna,
och den sprider sig i kroppen, fyller ut halsen så att det blir allt
svårare att andas. I wish I had your heart, instead of mine.
det låser sig, jag försöker formulera hur allt känns men det bara
låser sig. det har varit så ett tag nu, så fort jag försöker formulera
vad som händer i mig så låser sig alla funktioner och jag får inte
fram ett ord. det är som någon slags skyddsmekanism som
gör att jag inte får tillgång till mig själv. och jag förstår meningen
med den funktionen, det gör jag verkligen. men det gör saker
lite svårare. det är till exempel lite svårt att ha relationer när
man inte riktigt vet vad man känner. eller vill. jag vet inte vad
jag vill med något. jag står som en velande idiot och bara tittar
på livet. fast det är ändå inte som att det spelar någon roll vad
jag vill. saker går ju ändå bara åt helvete hela jävla tiden.

there is a black river
it passes by my window
and late at night
all dolled up like Christ
I walk the water
between the piers

singing
oh
river of sorrow
river of time, river
river of sorrow
don’t swallow this time

precis exakt så.