funny how they say that some things never change

lyssnar på oh my sweet carolina med ryan och emmylou på repeat.

I was trying to find me something
but I wasn't sure just what
man, I ended up with pockets full of dust.

klockan är exakt fyra på morgonen och jag borde göra något vettigt, sova eller skriva på min uppsats. inte sitta här. inte sitta här och göra ingenting. det är inte ens som att jag pratar med någon på msn. det är inte som att någon annan är vaken, eller orkar. jag vet inte varför jag fortsätter sitta uppe, dricker pepsi light, låtsas som att jag faktiskt har en anledning att fortsätta leva. kanske för att så fort jag lägger mig i sängen så kommer jag bli lamslagen, klumpen inuti kommer att ta över hela rummet. det där svarta ovanför mitt huvud, skuggan, kommer att vara så påtaglig. allt jag kommer att kunna göra då är att gråta, gråta och blunda så hårt jag bara kan för att inte se när skuggorna kommer närmare. och det är inte ens som att jag är rädd för mörkret. jag är inte ett dugg mörkrädd, oftast. det är bara det där, den där känslan av att jag bara vill dö. det är den jag är rädd för. jag är rädd för att ge den för mycket plats, för mycket utrymme att växa på. så istället sitter jag här, och gråter framför datorn och lyssnar på ryan & emmylou.