listening for patterns in the sound

and I find it kind of funny, I find it kind of sad
that the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.


det är ett sådant virrvarr, allt är så snurrigt och kaotiskt. den här klumpen jag har inom mig, den börjar lägga sig tillrätta, den försöker flytta in & vill aldrig lämna min kropp. precis som en tumör tar den hela tiden över nya områden i min kropp. samtidigt - små tillfällen då jag knappt känner av den. korta stunder av lugn och värme. jag vet bara inte om det räcker för att neutralisera.

och förutom det så finns hela tiden den ettriga tanken om att inte orka, känslan av att vara värdelös och meningslös och tom. och all prestationsångest, alla krav, alla måsten som jag inte klarar av.