allt det där regnet / dom talar om / det faller hela tiden

och som du skrev
om din spaning efter friheten
ord bevingade som fjärilen och jag tror att jag förstår
men långsamt, långsamt, åh så långsamt
så vann vi våra nätter tillbaks

nätter av vakenhet. nätter av aktivitet, fast utan den välbekanta smaken i munnen. bara tankar, fragment, strimmor av rörelse inifrån hjärnan. bara försök att passa på att smida något när hettan ändå bränner sönder gom, hud och blodådror. en tomhet som sväljer stjärnor och planeter, sprider svärta som aska i vinden. den lägger sig som ett giftigt täcke över hela staden, över oss, tills vi inte ser våra händer framsträckta mot varandra. mina fingrar spretar så hårt det bara går, jag sträcker på mig för att få armen att räcka längre men når aldrig fram. så den giftiga svärtan är en välkommen flykt, jag sträcker fram min arm för att den ska kunna spridas med blodet genom min kropp. jag vet att jag sagt det förut, men jag saknar dina händer och din kroppsvärme. glöm allt annat jag sagt och minns bara det, jag saknar dina händer och din kroppsvärme. det är allt du behöver komma ihåg.