early morning rain

naturligtvis handlar det här om att jag är rädd. jag är rädd att glädjas om det bara kommer att gå fel. det virvlar inom mig och jag kan inte bestämma mig för en känsla att hålla fast i. det är svårt att bara hålla i en känsla. det är alltid så många på en gång, alltid allt på en gång. samtidigt är det så mycket distans inom mig nu att den skulle kunna ha egna motorvägar till fingertopparna. alla dessa motorvägar som känslorna ska färdas på för att komma till slutdestinationer, det är inte konstigt att så många hamnar fel, kör av vägen och krockar med varandra. och jag kan inte bestämma mig för om jag vill omfamna motorvägarna eller inte.

jag har känt på mig i flera dagar att regnet har varit på väg, och inatt kom det äntligen. det har legat och gömt sig inom mig och nu har det begett sig ut till gatorna, till luften. den ebb som var förra helgen har varit flod hela veckan och staplat ord inom mig och inatt har jag dragit ut orden ur min kropp till tangenterna och skapat ebb på stranden igen. det är fortfarande oroligt under huden av all rörelse, men kanske kommer det att stilla sig en smula efter natten som är nu. jag har behövt skapa rymd mellan revbenen. nu försöker jag djupandas och släppa ut allt, byta blod i ådrorna. låta orden sippra ut i rummet.

paus. jag känner mig fortfarande inte helt klar, men jag kommer nog bli det ganska snart. jag förbereder mig för ett återinträde i världen, förbereder mig att ta ett djupt andetag och kasta mig i vattnet och simma för allt jag är värd. hösten vinner mark under sina fötter och jag har gjort allt jag kan för att greppa tag i något, för att fånga några ord så att det inte känns som att den glider undan helt och hållet. jag försöker ta vara på regnluften och bevara den i mina lungor, men visst känns det som att jag river min hud blodig mot verklighetens vassa kanter utan att få fäste, som kampen är förgäves trots allt. jag försöker fly från tomheten men den knappar in på mig med stormsteg och jag börjar verkligen bli trött på att alltid springa.