like a hurricane

over this land
over this wasteland

jag har snövind vinande i märg och ben. det blåser rakt in i min kropp, det blåser på mitt ansikte. det ligger mellan varje hårstrå, i varje hudcell. jag känner mig som en trasdocka som ramlar i vinden gång på gång, som snubblar och halkar i snön. det är som om någon tagit en skalpell och avlägsnat nödvändiga delar av mig och kastat dem så jag inte når dem. varje gång jag försöker räcka fram handen förvandlas den till aska och sprids i vinden, hur ska jag kunna nå fram? genom fönstret ser jag snöflingorna snurra ner mot marken och genom fönstret ser allt så vänligt ut i gatljuset, men det är inte den staden jag känner. när jag försöker nudda asfalten förvandlas gatorna och när jag försöker sträcka mig mot himlen drar den sig undan. jag vill bara ha något att hålla i, något som är verkligt.

waiting for the night

falling, falling
down in silence to the ground


jag väntar på att natten ska sänka sig och släcka mina ögon,
att den ska lägga sig som en filt och ta mig bort från det här.
jag har börjat gå på en väg utan skyltar och ljus, och jag har
ingen aning om vad som väntar runt hörnet. det enda jag vet
nu är jag att jag längtar efter något, efter kroppsvärme. jag
känner mig så liten och ensam och jag behöver dig, behöver
någon. jag känner mig så utanför allt, som en betraktare och
jag behöver någon som drar in mig i alla svepande karuselljus,
som kan hålla om mig när jag fryser och som är annorlunda.
jag vet bara inte om jag överhuvudtaget ska hoppas eller inte.
men jag försöker att inte drunkna, försöker att hålla mig över
vattenytan och inte dras med i vattenvirvlarna nedåt. jag
paddlar och än så länge har jag inte mjölksyra men det börjar
kännas, som förkänningar, så måste hitta fastland snart. det
känns i hela kroppen att det är hög tid för mark under fötterna.

föll genom natten

it's you
it's you
it's you

samlar mina tankar, men kan inte sortera dem till mening.
jag är bara yr och yr och yr och nu är det du som gör mig yr.
ett helt nytt du. det gamla duet, det lämnade mig nog.
när jag grät, ja, du vet, när jag grät för första gången för
dig, det andra duet, det var nog ganska exakt där du försvann.
eller om det var tidigare. det kanske bara var jag som inte såg.
jag vet inte och jag ryser och jag tänker alldeles för mycket
på dig. detta nya du. det gamla duet var aldrig mitt, inte på
det sättet jag vill ha det nya duet på. men jag lär kanske
aldrig få känna dina händer mot min hud. den tanken skaver.
jag vet bara inte vad jag ska göra för att göra saker bättre
den här gången, mindre idiotiska, mindre luftslott helt enkelt.