så många timmar jag staplat på hög & sparat utan att minnas i små säckar & de har alla lämnat sina spår både i mig & på mig & fortsätter att sätta sina avtryck mot min hud & jag har hjälplöst gett upp den här dagen, morgondagen & ramlar fritt fall bort från övermorgon & alla dagar som kommer efter.



du var så nära idag, i mitt synfält & inom räckhåll & jag ville inget hellre än lägga mina fingrar över dina & luta huvudet mot ditt bröst & andas in dig men tanken på att vara den som lyfter handen och flyttar den sträckan som känns som kilometer gör mig vettskrämd, livrädd för din reaktion, för jag tror verkligen inte att jag får men att vara så nära dig utan att få röra vid dig hur mycket jag vill gör att mina nerver lägger sig utanpå huden & vibrerar, och mitt hjärta slår sina slag för dig och jag försöker att andas så tyst som möjligt för att det inte ska märkas att mitt hjärta slår sina slag bara för dig för att du inte ska lägga mil av vägar mellan våra händer av avsmak & gud, nu svamlar jag bara, men du gör mig liksom sådär skakig & du gör att jag tappar bort mig bland alla ord & sometimes I dream, men det är lika bra att jag vaknar upp för drömmar är drömmar och inte verklighet. och i verkligheten, där kommer du aldrig bli min, den insikten har rivit länge i mig.

du är så närvarande i allt jag gör & tänker & känner & de korta ögonblick
det känns som att vi är sammanlänkade ekar i mig & jag inser att det
bara är jag & det är så hopplöst & jag önskar att jag kunde förmedla det
till dig utan att skrämma bort dig till ett hörn & jag önskar att det inte bara
vore jag utan vi men det kommer aldrig att bli vi & jag kommer aldrig att
bli vi, jag kommer alltid bara vara jag & det värsta är att jag vet att du
känner samma sak, men det spelar ingen roll, det kommer ändå alltid att
vara du & jag & inte vi, men du ska veta att du är närvarande i allt jag gör.

the ride

jag skulle behöva prata tror jag, fast jag vet nog kanske inte riktigt om vad. det är väl det som är problemet. det är så väldigt mycket, och att sålla är nästan omöjligt just nu. och med vem? det finns liksom ingen som jag kan prata med här om allt, eller, det gör det kanske. men jag vet inte hur jag ska börja. eller vad jag ska säga. det är svårt när man inte vet vad man vill säga men har tusen ord i strupen. istället blir det liksom så att inga ord kan komma ut, att de ligger där och trycker istället. och jag bara svamlar ändå, jag vet inte hur jag ska få orden att bilda någon mening. och jag liksom saknar, fast det är helt omöjligt och inte finns och jag får inte. det är väl det, jag får inte. så jag sitter väl här och saknar okonstruktivt istället.