early morning rain

naturligtvis handlar det här om att jag är rädd. jag är rädd att glädjas om det bara kommer att gå fel. det virvlar inom mig och jag kan inte bestämma mig för en känsla att hålla fast i. det är svårt att bara hålla i en känsla. det är alltid så många på en gång, alltid allt på en gång. samtidigt är det så mycket distans inom mig nu att den skulle kunna ha egna motorvägar till fingertopparna. alla dessa motorvägar som känslorna ska färdas på för att komma till slutdestinationer, det är inte konstigt att så många hamnar fel, kör av vägen och krockar med varandra. och jag kan inte bestämma mig för om jag vill omfamna motorvägarna eller inte.

jag har känt på mig i flera dagar att regnet har varit på väg, och inatt kom det äntligen. det har legat och gömt sig inom mig och nu har det begett sig ut till gatorna, till luften. den ebb som var förra helgen har varit flod hela veckan och staplat ord inom mig och inatt har jag dragit ut orden ur min kropp till tangenterna och skapat ebb på stranden igen. det är fortfarande oroligt under huden av all rörelse, men kanske kommer det att stilla sig en smula efter natten som är nu. jag har behövt skapa rymd mellan revbenen. nu försöker jag djupandas och släppa ut allt, byta blod i ådrorna. låta orden sippra ut i rummet.

paus. jag känner mig fortfarande inte helt klar, men jag kommer nog bli det ganska snart. jag förbereder mig för ett återinträde i världen, förbereder mig att ta ett djupt andetag och kasta mig i vattnet och simma för allt jag är värd. hösten vinner mark under sina fötter och jag har gjort allt jag kan för att greppa tag i något, för att fånga några ord så att det inte känns som att den glider undan helt och hållet. jag försöker ta vara på regnluften och bevara den i mina lungor, men visst känns det som att jag river min hud blodig mot verklighetens vassa kanter utan att få fäste, som kampen är förgäves trots allt. jag försöker fly från tomheten men den knappar in på mig med stormsteg och jag börjar verkligen bli trött på att alltid springa.

skuggränder

persiennerna
flackade skuggränder på din kropp
medan du rullade tobak
och blåste rök som onda andar
lyfte med sig i byte mot din själ
det finns inget sjukt
i dom signaler inom mej som säjer
att du börjar och slutar här
och att det inte finns
något annat krig som angår mig

jag vet inte vad det är, men jag kan inte sova inatt heller. varje natt ligger jag trött i min säng och kan inte somna. varje natt ligger jag och försöker formulera något som kommer att göra allt bra igen, men alla försök hittills känns bara fel. varje natt försöker jag finna ett sätt att förklara, så att du förstår. men jag vet inte om du någonsin kommer att förstå. det är som att allt jag säger nu blir fel. det finns inget jag skulle kunna säga som skulle låta sant oavsett sanningshalten i det. jag har målat in mig i ett jävla hörn. jag hade inte behövt måla in mig i ett hörn, om jag inte varit imbecill. nu ligger något och blir infekterat och jag vet inte vad jag ska göra för att ta bort det. jag ville göra saker mer okomplicerade och istället blev allt tusen gånger värre. jag ville bara att du skulle förstå att jag uppskattar dig, men jag är tydligen värdelös på att visa uppskattning på ett bra sätt. nu, theralen och stilnoct. jag orkar inte med alla dessa labyrinter av tankar och självförbråelse mer inatt.

allt det där regnet / dom talar om / det faller hela tiden

och som du skrev
om din spaning efter friheten
ord bevingade som fjärilen och jag tror att jag förstår
men långsamt, långsamt, åh så långsamt
så vann vi våra nätter tillbaks

nätter av vakenhet. nätter av aktivitet, fast utan den välbekanta smaken i munnen. bara tankar, fragment, strimmor av rörelse inifrån hjärnan. bara försök att passa på att smida något när hettan ändå bränner sönder gom, hud och blodådror. en tomhet som sväljer stjärnor och planeter, sprider svärta som aska i vinden. den lägger sig som ett giftigt täcke över hela staden, över oss, tills vi inte ser våra händer framsträckta mot varandra. mina fingrar spretar så hårt det bara går, jag sträcker på mig för att få armen att räcka längre men når aldrig fram. så den giftiga svärtan är en välkommen flykt, jag sträcker fram min arm för att den ska kunna spridas med blodet genom min kropp. jag vet att jag sagt det förut, men jag saknar dina händer och din kroppsvärme. glöm allt annat jag sagt och minns bara det, jag saknar dina händer och din kroppsvärme. det är allt du behöver komma ihåg.

willow weep for me

not if I could write for you
the sweetest song you ever heard
it doesn't matter what I'll do
not for all my little words

ännu en dag har passerat, ännu en meningslös dag har slösats bort på meningslösa saker. jag är trött på allt. trött om natten, trött om dagen. jag har nya medicinrecept, ny sjukskrivning och nya mp3or med nina simone. jag har all tid i världen, olästa böcker och helt oskrivna anteckningsböcker. men jag har ingen ork, ingen lust och inga pengar. eller, förlåt. jag har lust, jag brinner av alla oskrivna ord. jag brinner av längtan till mina oöppnade böcker. men jag har ingen ork. jag ligger och pendlar fram och tillbaka, pendlar mellan lust och ork. de drar i mig åt olika håll och jag blir utdragen i kanterna av allt slitande fram och tillbaka. här kommer visst armarna igen, armarna och händerna. det återkommande temat, att vara utan händer. kan inte sträcka fram dem mot någon, kan inte hålla i något. och så den ständiga dragningen mot klippkanten, mot fritt fall. hur länge ska jag orka stå emot dragningen mot fallet? det kanske är lika bra att bara kasta sig direkt, rakt ut och omfamna luften. inatt vill jag falla fritt.