och du är tidig morgon du är övergångställets knäppande löv klistrade mot gommen du är den kemiska smaken i munnen du är trötta stadsbor med hundar dimman som ligger över den helgstängda skolan du är illamåendet som bara kommer av febern du är värmevågor genom kroppen du är kroppsvätskornas lukter tomma gator du är en övergiven stadsbuss du är yrsel under ögonlocken en bortmotad trötthet i fingrarna du är ensamhet lekar med övergivna toner du är dagens första strålar mot bokhyllan ljuset spelande mot uppställda böcker tusentals partiklar i luften du är cigaretter i darriga händer du är lurande död bakom knuten hjärtklappning under tunna tyger du är lockande låneböcker låneord präntade mot lånepapper du är en rastlöshet i varje hudcell du är en saxofon som bryter genom tystnaden avskavt nagellack du är järnvägar över armarna du är en väntan på något annat något osagt du är verklighetsförvrängning du är linan vi dansar på
vissa nätter är det bara så att jag inte kan leva utan dig
vissa nätter är det bara så att jag inte kan leva utan dig jag drunknar i dig jag drunknar i högar av pulver jag drunknar jag drunknar i ögonblicken jag drunknar i teckningarna av oss jag drunknar i våra huvuden mot varandra jag drunknar i röken jag drunknar i tvns testbild jag drunknar i alla liter kaffe vi dricker jag drunknar i febern jag drunknar i händer i händer jag drunknar jag drunknar i att inget annat krig angår mig jag drunkar i orden jag drunknar i att bryta isär språket till stavelser till ljud som ingen annan förstår jag drunkar i febern som omsluter våra kroppar jag drunknar i dig jag drunknar i dina svarta ögon jag drunknar jag drunknar i dina händer jag drunknar i yrseln jag drunknar i virvlarna jag drunknar i musiken som fyller vårt blod jag drunknar i regnet jag drunknar i att försöka fylla mina lungor med luft med höstlöv jag drunknar i alla röda ärr mot huden jag faller handlöst mot det hårda golvet vissa nätter är det bara så att jag inte kan leva utan dig
och dagen efter skakar väggarna av ett ihärdigt borrande, på bordet ligger cdfodral & skärvor av sönderslaget porslin
& de svarta bokstäverna bildar fotografier av motorljud, långfärdsbussar & mötande trafik. cohen klockan fem på morgonen & regndimma fyller rummet med smekande upplösningstillståndsluft, blåser upp från lastbilar om natten från regnstrilande motorvägar & tränger in i lungorna & lägger sig under ögonlocken. svart bläck sprider sig i blodet & bildar oskärpa. de döda tecknen flimrar i luften mellan det dimtäta, de har sorgkant & hack i ytan.
ki-kickar kickarnas kick men jag vill hellre leka med dig
händer mot hud, händer mot händer. allt är meninglöst som inte är hud mot hud, som inte är fingrar i händer. min kropp är kall, den skakar och jag kan inte kontrollera mina rörelser. det enda jag kan kontrollera är min röst, det enda jag klarar av är att sjunga. det är som att känslorna jag inte känner bara kan ta sig uttryck genom att jag sjunger. så jag ska sjunga mig igenom det här vacuumet, jag ska sjunga mig igenom all denna meningslöshet, för det är det enda jag kan göra. löven täcker marken, asfalten är blöt och kall och vindarna har börjat blåsa kalla. höstluften har dragit in bakom mina revben och gör att min märg fryser till is. jag som behövde rymd mellan mina revben har tagit mig vatten över huvudet, nu kan jag inte kontrollera vinden i ådrorna längre. vinden har slitit sig och drar omkring i min kropp okontrollerat och vilt. I bled all I can, I can't bleed no more.
allt det där regnet de talar om det faller hela tiden
mina händer är skakningar, min kropp är en darrning, flera darrningar. kan fortfarande inte greppa mig själv, allt lämnar mig oberörd. mina pupiller är svarta och jag drunknar i mina egna ögon, faller handlös ner i det svarta. jag svävar omkring i rymden och kan inte fånga något, kan inte ta tag i något fast, allt svävar och allt är rymd. det är så svårt att bestämma sig för vad man vill egentligen, vart man är påväg, det är så svårt att bestämma färdriktning. jag skulle behöva en kartläsare, en kompass, något att gå efter. jag är tom, jag är bara ett skal, det finns inget inuti mig. jag rör vid den familjära känslan av meningslöshet, tomheten har blivit en trogen följeslagare. jag känner mig uppgiven, och det är en farlig känsla, för det känns som att inget spelar någon roll. jag har slutat bry mig. jag är ett skal, inuti finns bara tomhet och uppgivenhet. vad är meningen? I hope you had the time of your life.
uppe vid huset finns tårarna kvar som vi har samlat jag och min far
jag har tänkt det så många gånger under åren, att bryta banden. jag vet egentligen inte varför det aldrig blivit av, jag har varit så nära så många gånger. jag vet faktiskt inte om de skäl som finns att behålla kontakten är tillräckligt starka längre; jag vet faktiskt inte om jag orkar längre. det är som ett sår som aldrig läker, och det gör så ont varje gång det pillas upp och börjar blöda igen. du ger mig inte tillräckligt för att det ska vara värt det helt enkelt. det är så enkelt pappa, att du ger mig inte tillräckligt för att jag ska orka. och jag vet inte om du någonsin kommer att kunna göra det.
so I run to the river it was bleeding, I run to the sea it was bleeding, I run to the sea it was bleeding, all on that day
när jag sluter ögonen skjuts jag som i en kanon bakåt bakåt i en oändlig svart rymd och det hisnar. det går så fort, allt går så fort. jag vågar inte blunda, så fort jag blundar försvinner åratal; de bara rinner mellan mina fingrar som sand. framför mina ögon förändras världen, som om den spelades i fast forward. årstider byts ut mot nya, på några ögonblick faller alla löv från träden och täcks av snö. några sekunder senare bryter vårens första snödroppar fram och tränger upp ur jorden, och blodet som bildat små tårar gödslar jorden till sommarträden, allt går i cirklar. år som cirklar, snurrar fortare och fortare. och medan jag tittar ut genom fönstret försvinner år förbi, spelas upp som film framför mina ögon. varje år jag sitter här och kvävs i alltid samma luft och vågar inte blunda, kan inte missa något av filmen, varje ögonblick är avgörande. samtidigt är en sekund lika lång som ett år, ett år är som en sekund och jag slits fram och tillbaka hela tiden. en helg blir en livstid och en sommar blir som en dag. jag har förlorat kontrollen, tappat bort mig bland all asfalt. försöker gripa tag i gatstenar, men ramlar om och om igen. jag bara ber desperat att få sluta falla någon gång.
