den här ensamheten som alltid kommer om sommaren. är den du?
jag saknar något som aldrig funnits. jag saknar något jag aldrig haft. önskar att jag kunde finna orden igen. men det är så länge mellan varje gång jag försöker skriva ned ord, skriva ned något att mina fingrar glömmer hur man gör. varje gång är som en första gång. alltid nybörjare.
jag känner mig ensam trots vänner omkring mig. jag är alltid ensam ändå. och inom mig känner jag något förändras för varje dag och det skrämmer mig, förändringen skrämmer mig och alla dessa tvångstankar skrämmer mig.
jag brinner. min hud brinner, min kropp brinner, mitt hjärta brinner och mina fingrar brinner. allt står i lågor.
så många timmar jag staplat på hög & sparat utan att minnas i små säckar & de har alla lämnat sina spår både i mig & på mig & fortsätter att sätta sina avtryck mot min hud & jag har hjälplöst gett upp den här dagen, morgondagen & ramlar fritt fall bort från övermorgon & alla dagar som kommer efter.
du var så nära idag, i mitt synfält & inom räckhåll & jag ville inget hellre än lägga mina fingrar över dina & luta huvudet mot ditt bröst & andas in dig men tanken på att vara den som lyfter handen och flyttar den sträckan som känns som kilometer gör mig vettskrämd, livrädd för din reaktion, för jag tror verkligen inte att jag får men att vara så nära dig utan att få röra vid dig hur mycket jag vill gör att mina nerver lägger sig utanpå huden & vibrerar, och mitt hjärta slår sina slag för dig och jag försöker att andas så tyst som möjligt för att det inte ska märkas att mitt hjärta slår sina slag bara för dig för att du inte ska lägga mil av vägar mellan våra händer av avsmak & gud, nu svamlar jag bara, men du gör mig liksom sådär skakig & du gör att jag tappar bort mig bland alla ord & sometimes I dream, men det är lika bra att jag vaknar upp för drömmar är drömmar och inte verklighet. och i verkligheten, där kommer du aldrig bli min, den insikten har rivit länge i mig.
du är så närvarande i allt jag gör & tänker & känner & de korta ögonblick det känns som att vi är sammanlänkade ekar i mig & jag inser att det bara är jag & det är så hopplöst & jag önskar att jag kunde förmedla det till dig utan att skrämma bort dig till ett hörn & jag önskar att det inte bara vore jag utan vi men det kommer aldrig att bli vi & jag kommer aldrig att bli vi, jag kommer alltid bara vara jag & det värsta är att jag vet att du känner samma sak, men det spelar ingen roll, det kommer ändå alltid att vara du & jag & inte vi, men du ska veta att du är närvarande i allt jag gör.
jag skulle behöva prata tror jag, fast jag vet nog kanske inte riktigt om vad. det är väl det som är problemet. det är så väldigt mycket, och att sålla är nästan omöjligt just nu. och med vem? det finns liksom ingen som jag kan prata med här om allt, eller, det gör det kanske. men jag vet inte hur jag ska börja. eller vad jag ska säga. det är svårt när man inte vet vad man vill säga men har tusen ord i strupen. istället blir det liksom så att inga ord kan komma ut, att de ligger där och trycker istället. och jag bara svamlar ändå, jag vet inte hur jag ska få orden att bilda någon mening. och jag liksom saknar, fast det är helt omöjligt och inte finns och jag får inte. det är väl det, jag får inte. så jag sitter väl här och saknar okonstruktivt istället.
jag kan inte säga det jag vill säga, jag kan inte skriva det jag vill skriva. du vet lika väl som jag att du förstört allt, och du vet lika väl som jag att det inte hade behövt att bli så. och till sist vet du lika väl som jag att du inte bryr dig om någon annan är dig själv, så varför ens låtsas?
jag reser tusentals mil på regniga motorvägar, den här staden är så gammal nu. gatorna är fulla av tårar och husen är utdömda. människorna här är fulla av aska och rök och det rinner inget verkligt i deras kroppar. jag behöver en räddning, jag behöver ett rep att hålla fast i. jag är någon annanstans nu, jag har redan lämnat min kropp. jag är ett levande bevis på en naturkatastrof. jag är så trasig, så sönderriven och slagen i bitar. det är dags att gå framåt eller ramla det slutliga fallet ned på asfalten och inte någonsin resa sig igen.
jag har snövind vinande i märg och ben. det blåser rakt in i min kropp, det blåser på mitt ansikte. det ligger mellan varje hårstrå, i varje hudcell. jag känner mig som en trasdocka som ramlar i vinden gång på gång, som snubblar och halkar i snön. det är som om någon tagit en skalpell och avlägsnat nödvändiga delar av mig och kastat dem så jag inte når dem. varje gång jag försöker räcka fram handen förvandlas den till aska och sprids i vinden, hur ska jag kunna nå fram? genom fönstret ser jag snöflingorna snurra ner mot marken och genom fönstret ser allt så vänligt ut i gatljuset, men det är inte den staden jag känner. när jag försöker nudda asfalten förvandlas gatorna och när jag försöker sträcka mig mot himlen drar den sig undan. jag vill bara ha något att hålla i, något som är verkligt.
jag väntar på att natten ska sänka sig och släcka mina ögon, att den ska lägga sig som en filt och ta mig bort från det här. jag har börjat gå på en väg utan skyltar och ljus, och jag har ingen aning om vad som väntar runt hörnet. det enda jag vet nu är jag att jag längtar efter något, efter kroppsvärme. jag känner mig så liten och ensam och jag behöver dig, behöver någon. jag känner mig så utanför allt, som en betraktare och jag behöver någon som drar in mig i alla svepande karuselljus, som kan hålla om mig när jag fryser och som är annorlunda. jag vet bara inte om jag överhuvudtaget ska hoppas eller inte. men jag försöker att inte drunkna, försöker att hålla mig över vattenytan och inte dras med i vattenvirvlarna nedåt. jag paddlar och än så länge har jag inte mjölksyra men det börjar kännas, som förkänningar, så måste hitta fastland snart. det känns i hela kroppen att det är hög tid för mark under fötterna.
